Jag följer ett antal spännande twittrare. Inte nödvändigtvis för att jag håller med om allt som kommer från respektive twittrare, men för att jag hittar inspiration (och ibland agitation) på de mest otippade ställen. Ett flöde jag följer är det från Djurens Rätt. Det passar ganska typiskt in på beskrivningen ovan.
När det gäller Djurens Rätt förundras jag över hur uppenbart ologiskt deras perspektiv är (oavsett om de har rätt i sak eller inte). Deras inlägg handlar i regel om a) pälsfarmer och storskalig djuruppfödning eller b) vegomat. Skyddad verkstad är ett bra sätt att beskriva det de håller på med. Djurens Rätt tycks vara en samling vegetarianer/veganer som försöker övertyga andra (redan övertygade) vegetarianer/veganer att sluta upp i leden.
En stor och växande skara människor som helt ignoreras av Djurens Rätt är kort sagt de som bryr sig om djur men äter kött. Inom livsmedelsindustrin blir det mer och mer tydligt att industri är ett ord som inte är positivt. Djurhållning i stora fabriker, hönor som inte kan röra sig och så vidare är någonting som fler och fler människor inte vill stödja eller äta.
Människor som bryr sig om djurhållning, omsorg om djur, småskalighet, ett mer naturligt förhållande mellan producent och konsument (där de ofta är samma, eller som när producenten har gårdsförsäljning direkt till konsumenten) är ett allt större och allt viktigare segment av marknaden. Min fråga är: hur kan Djurens Rätt missa det här? Med draghjälp från den här gruppen människor skulle Djurens Rätt kunna gå från att bli en perifer rörelse med önskemål om att alla människor upphör med köttkonsumtion, till att bli en organisation med medlemmar från många håll i samhället.
Det som också skulle finnas inom Djurens Rätt då är det som idag kallas konsumentmakt, alltså att ”rösta med plånboken”. Om Djurens Rätt idag består av 95% vegetarianer så består de också av 95% människor som ingen i djuruppfödarbranschen har någon anledning att lyssna på. De som föder upp djur gör det så att de tilltänkta kunderna sedan vill köpa deras kyckling/ko/gris.
Istället för att göra sitt bästa för att försöka äckla köttätare av sina vanor vilket – med resonemanget ovan i åtanke – verkar vara en ofruktbar (no pun intended) strategi, så är mitt tips till Djurens Rätt att spela på följande:
Omsorg - prata om nyanserna inom djuruppfödning. Det finns glada grisar. Jag har sett dem, jag har kliat dem bakom öronen och jag har gladeligen ätit dem i köket hos mormor 30 meter från ladugården där de levt. Djurens Rätt behöver yrka för att det är rätt att låta djur få utlopp för sitt naturliga beteende. Detta är något som de flesta håller med om, till och med lagstiftningen – men som i verkligheten inte efterlevs. På samma sätt som Naturskyddsföreningen har en egen tuff miljömärkning skulle Djurens Rätt kunna ha sin seal-of-approval på schysst kött.
Ekologi – de gånger som det inte är möjligt att hitta schysst kött, så är det utmärkt att bistå med vegetariska recept och poängtera att man gör miljön en tjänst genom att ha en eller flera vegdagar i veckan (vi har typ 4-5 hemma).
Ekonomi – från latinets economia betyder hushålla. Det finns många sätt att hushålla. Ett sätt handlar om att spara pengar. Jämförelsevis räcker pengar förvånansvärt långt när man köper frukt&grönt istället för kött. Men inte bara det: det gäller att hushålla med köttet också. Lika viktigt som att bistå med goda vegorecept, är det att bistå med goda recept där huvudingrediensen är oxsvans – inte filé. För få saker är sånt slöseri som att bara köpa de finaste bitarna och låta allt annat gå till spillo i brist på kunskap om hur man gör en fantastisk fransk oxsvanssoppa, värdig en michelinstjärna.
Varsågoda Djurens Rätt. Jag bjuder på den. Dagens Rätt.