Yes, people! Now it’s here! Think The-Dream meets Maxwell, meets Zapp & Roger, meet Michael Jackson, meets some obscure glitchy electronica-outfit. And there is the intriguing midst is Suffice Suffice, Ernesto’s fourth studio album. You’ll find it at assorted digital music mongers. Enjoy!
När min fästmö var gravid med vårat andra barn ondgjorde jag mig många gånger över Livsmedelsverkets rekommendationer. Enligt dem är logiken att den optimala maten är den som är fri från bakterier. Donken och fryst Dafgårds är att föredra framför valfri stjärnprydd svensk krog. Och värst av allt, det är opastöriserad ost som teoretiskt sett kan bära på listeriabakterier! Mot slutet av graviditeten fick min sambo också höra att det är bäst att sova på vänster sida (eller om det var höger), för bäbisens och blodcirkulationens skull. Ibland hände
Det jag skulle vilja efterlysa (förutom ett perspektiv där mat inte definieras utifrån vad den lider brist på utan istället vad den är full av och hur den är framtagen) är en rangordning av de faror man vill varna för. Börja listan med alkohol (eller börja med heroin för all del) och jobba sedan nedåt mot jumboplaceringen (som bara måste vara hur en sover, väl?).
Så vad har det här med postmodernism att göra? hör jag er tänka. Ofta får en höra att postmodernism är att all kunskap och vetenskap misskrediteras och sänks ned i en dypöl där allt är lika bra eller lika dåligt. Inget kunde vara mindre sant. Under mina fashionabelt postmodernistiska studieår har jag i sanning inte stött på en enda på allvar relativistisk tänkare. Postmodernismen handlar istället om att problematisera modernismens objektiva och positivistiska tänkande. För att sammanfatta i ett ord så handlar det om att kontextualisera.
Den objektiva vetenskapens berättelse har varit en sammanhållen berättelse som har blottlagt mysteriet världen för att kunna underkuva och kontrollera naturen (som man på något magiskt sätt inte är en del av). Vad som blev allt mer plågsamt tydligt var att det (som vanligt) mest var de sedvanliga vita besuttna männen som tjänade på berättelsen och den objektiva positivistiska vetenskapen. Men runt om i världen började röster höjas som sa ”din vetenskap stämmer inte med min erfarenhet”, det var vetenskapsmän och -kvinnor runt om i världen som övertygande visade (med samma typ av evidensbaserade modeller) att vetenskapen inte kunde sträckas ut på detta sätt utan att kontexten räknades in. Och i vår egen del av världen höjdes röster från kvinnor, homosexuella och andra mindre privilegierade grupper som också övertygande framhöll hur olika föreställningar och erfarenheter inte alls var universella utan tämligen specifika, vita och manliga. Att säga att vissa upptäckter och sätt att förstå världen inte är allmängiltiga utan kontextbundna är således inte detsamma som att säga som att de saknar all giltighet (som postmodernismens motståndare gärna vill få det till).
Tillbaka till livsmedelsverket. Vad verket gör när det skickar ut ett formidabelt fyrverkeri av varningar är att det helt brister i kontextualisering. Jag skulle till exempel vilja veta; varför är inte bilkörning/körning med på listan? Det finns ett konstaterat fall med en kvinna i Norge vars foster förgiftades av listeria och dog. En. Det innebär att om det finns mer än en gravid kvinna som omkommit i trafiken så borde bilkörning vara på listan. Men kan en verkligen göra så? Kan en föreslå att kvinnor avstår från att köra/åka bil? Intressant nog blir Livsmedelsverkets lista inte bara en lista på farliga grejor. Det är också en avvägning mot någon form av livsstilsval, som att det liksom är en rättighet (trots farligheten) att få köra/åka bil men att lite ost eller alkohol eller sömn på den enda sidan man klarar av att sova på kan en ju gott avstå från.
På sätt och vis – och i sitt eget mikrokosmos – så utgör Livsmedelsverkets varningslista, vilka varningar som utesluts och varför de saknar inbördes ”farlighetsordning” ett perfekt exempel på hur vetenskapen tappar sin situering i tillvaron där vi människor rör oss. Det är teoretiska råd om vad som teoretiskt kan inträffa, många som bygger på ett oerhört litet empiriskt material men som sträcks ut att gälla alla, alltid.
Så här är min lista till nästa gång du blir gravid: Skippa cigg, heroin och bilkörning/åkning. Och ta ett glas Primitivo Di Manduria med en bit Etivaz Alpage-ost till, vid ett väl valt tillfälle. Eller varför inte gå all-in, bli lite wild and crazy och drista sig till att läsa lite postmodernistisk vetenskapsteori. Det är farliga grejer det.
Hi people. Just to let you know I’m not idle (idle, what is that?). Here’s a few links to funky writing I’ve done in the past few weeks.
Seglora Smedja: Mer reflektion kring toleransen behövs (in Swedish).
and
The Good Men Project: Being in Control vs. Keeping it Together
+ keep an eye out for my new single. Ernesto: Reelin’ + Jori Hulkkonen remixes drops 13th of April.
Här om dagen snubblade jag över en intressant politisk insikt. På Twitter finns något som kallas followfriday (under hashtagen #ff), där människor uppmanas att börja följa nya spännande personer (på fredagar). Sista fredagen förra året tipsade jag om Markus Uvell, VD för Timbro, Sveriges nyliberala tankesmedja extraordinär. Med orden ”Årets sista följfredag tipsas ni om @markus_uvell; en snubbe som jag nästan aldrig håller med men nästan alltid tycker om! Gin&Bacon!”. Att jag nästan aldrig håller med honom kommer av att jag sällan är övertygad om att nyliberala idéer är förträffliga lösningar på samhällets problem. Gin & Bacon kommer av att vi båda känner att dessa beståndsdelar borde ha en större del i samhällsfördraget som landet byggs på (eller nåt sånt). Men det är det däremellan som är det intressanta; att jag trots detta gillar honom för det allra mesta.
Låt mig ta två ytterligare exempel: Cherin Awad (@Cherin_awad) och Leo Carlsson (@DrMuu). Cherin är en hijabbärande muslimmamma, som var med och gjorde Halal-TV när det begavs sig och som jag stött på i verkligheten när jag gjorde fältarbete under den ungdomskonferens Sveriges Unga Muslimer (SUM) anordnade 2009. Året efter var SUM i blåsväder för att ha bjudit in en (minst sagt) homofientlig talare till konferensen. Leo är homosexuell. Jag försöker inte säga att Cherins åsikter skulle ha något gemensamt med ovan nämnda talare. Vad som emellertid framkom i de data jag samlade in under konferensen, så hade majoriteten av respondenterna en negativ inställning till homosexuellas rätt att gifta sig (deras inställning i övrigt kan jag inte säga någonting om). Hur som helst.
När man, som jag, följer exempelvis dessa två får man även ta del av de meddelanden som de skickar till varandra och trafiken mellan dem, så är tonen hjärtlig och jag har sett många internethjärtan (ni vet <3 ) skickas fram och tillbaka. Med andra ord, det är inte orimligt att tänka sig att det här är två personer som, liksom jag och Markus, inte håller med varandra om allt (eller t.o.m. särskilt mycket, vem vet) men helt uppenbart förhåller sig öppenhjärtigt och respektfullt till varandra. Och då är ju inte Twitter ett forum där människor har någon plikt eller skyldighet att interagera med varandra, svara på varandras meddelanden eller följa varandra. Det är ingen arbetsplats med relationer som ”måste fungera” eller dylikt. Det här rör sig om personer som väljer att aktivt och med respekt interagera med varandra av valfria anledningar.
Jürgen Habermas, en av vår samtids stora filosofer, tror på ”det goda samtalet”. Det vill säga att om vi alla sätter oss ned, ser varandra och diskuterar så kommer vi till slut komma fram till en gemensam lösning som vi kan enas om. I korthet; bäst argument vinner. Det här bygger på en föreställning om ett politiskt subjekt som jag anser överbetonar människans rationalitet på bekostnad av andra aspekter av det mänskliga. Den politiske filosofen William E. Connolly, å andra sidan, pratar om micro-politics och self-artistry, vilket i korthet handlar om att odla en känslighet mot andra människor så att vi respekterar dem och är beredda att tillstå att våra egna ståndpunkter kanske inte är bortom all kritik – framför allt så har andra människor rätt att ifrågasätta dem, trots att de betyder så mycket för oss.
Och det var den här insikten som jag snubblade över på Twitter. I mina ögon är det inte frågan om en klubb för inbördes beundran där alla måste tycka samma, och där alla förutsätts tycka samma bara det goda 140-tecken-samtalet-varit tillräckligt gott, eller om människor bara slipat tillräckligt på sina one-liners. Snarare skapar det kopplingar och förståelse över gränserna för medhåll och mothugg, där människor är beredda att bemöta varandra med respekt och intresse trots att man kanske aldrig kommer enas om mer än vikten av gin och bacon.
Det rör sig om att ta det mänskliga (bortom samtal och argument) på allvar. Detta kan illustreras av vad en annan twittrare, Björn Nilsson (@beezlebjorn) skrev en dag när SD:s Ken Ekeroth hade varit i osedvanligt mycket blåsväder: ”Ok, jag tror att Ken Ekeroth fattat att internet hatar honom idag. Nu kanske någon bara kan ge honom en kram?”
/Jonatan
Hitta och följ mig på twitter: @jonatanbackelie
Thought I’d give you a little Eleven-Eleven playlist, with some significant chunks of electronica, indie, singer-songwriter, dubstep, drum n bass and whatnots. Enjoy!
Ernesto: Peace of Mind / Feist: The Bad in Each Other / Sbtrkt ft Sampha: Something Goes Right / Ernesto & Markus Z: Pretty Lies (Erik L Rmx) / Bon Iver & James Blake: Fall Creek Boys Choir / Bon Iver: Lisbon, OH / Bon Iver: Beth/Rest / Synkro: Look at Yourself / Pinku Vääty: Klopp Klopp (Raver’s Edit) / London Elektricity ft Elsa Esmeralda: Electricity Will Keep Me Warm / Björk: Crystalline / Ernesto: Peace of Mind (Pinku Vääty’s Dub Edit)
The line of course takes its inspiration from Etta James. The inspiration to portray political or societal life as a song however comes from William E. Connolly’s talk about reverberations. Which got me thinking, what reverberates, and what is at the forefront?
In the current song the bassdrum is that of the new liberal economy. But it’s not a steady fat house type of bass drum, but rather a wonky yet trendy White Stripes-kind of bass drum. Social democracy has been run off stage to become a pad with some bit crusher on it, undecidedly swaying from left to right in the speakers in a way that makes its part in the song possible to judge. Communism on the other hand. Now, there’s a mere reverb. But as we all know, reverbs are terribly important. A vocal without a reverb feels like you’ve put the singer in one room and the rest of the ensemble in another. In other words, communism ties it all together. The thought of community reverberates throughout the whole individualistic song with one strong leader grabbing the mic.
The lead singer, is just ever so slightly too well-produced. There’s always a case of trying to imply that the singer is indeed somehow an underdog, in control of the creative process or any other stamp that can be applied to either Robyn or Britney. In the end, though, we know it’s not true. The lead singer has someone holding them up under their arms, shipping in truckloads of money into just the right approach, look and style. We know it, but still we can’t help to be charmed by its almost genuine quality.
And what kind of song is it then? Well, it’s definitely no 3:30 radio edit. It’s definitely an epic 9 or perhaps 12 minute epos. However, people never seem to tire of cutting their own youtube versions together, where they’ve selected what they percieve as the juicy bits. Or the relevant. Some are happy as long as the bass drum is present all the way. But as we all know, a society – I mean song – desperately needs an intro, and a few breaks downs along the way. The over all production is probably done by some Phil Spector-like character. Loads of money, a good eye for what’s in right now, but something very sinister to him. And the outcome? We like to think of it as futuristic music, but let’s face it: It does sound an awful lot like something from the 60ies or perhaps 80ies.
Spending the saturday, as you do, reading political philosophy in bed, the thoughts on how to build a better society keeps swirling around like a dubstep bass. Often politics are approached in terms of being progressive or conservative. But in this piece, I would like to add to this, infusing each political movement with the distinction of being either progressive or conservative. In Swedish politics one of the worst terms to be labelled is to be called conservative, and no party are usually called conservative apart from the Christian Democrats (KD, short for Kristdemokraterna). But is this really true?
Let’s review the views emerging in France and the UK at the moment where the president/PM voices sentiments like ”multiculturalism has failed” and ”what we need is not multiculturalism but a muscular liberalism”. These views can be effectively addressed by something that (my favorite) political philosopher William E. Connolly wrote back in 1995, namely the difference between pluralism and pluralization:
”Social pluralism, you might say, is often presented as an achievement to be protected, while the eruption of new drives to pluralization are often presented as perils to this achievement” (Connolly, in Chambers and Carver 2008:39)
When consulting Connolly’s work there should be no doubt that he is a proponent of the latter. This is built on the notion that typical for society (and the biological world) is change or movement. However, an extra addition can be made to this. The liberal view of a country being pluralistic enough, basing itself on already present, stable categories, groups and people, wishes to safeguard a political status quo in order to guard something else. I would argue, current economic structures.
Theoretically I could be positive towards what Sarkozy and Cameron are proposing. Multiculturalism is also a doctrine, building on some stable perceptions and one could question the merits of these. But what they want to do is not to hit the breaks on multicultural dogma in order to pluralize the debate over how society may best fascilitate unavoidable change that is so characteristic of the by now globalized politics and societies. They want to hit the breaks on multiculturalism, in order to allow a very old (liberal) car to have the whole road for itself, although it is evident how much in need of repairs that car is. The trick seems to be to pretend that the same liberal propositions that have failed to fulfil its grandious promises the last 30 years, only needs a bit more time before this eschatology comes true. To refer to Fukuyama, ”the end of history” comes in the shape of a car that can only appear efficient, legitimate and responsible when you ban all other cars from the road.
Yours in the political theological jungle
/Jonatan
I have been idle for a while with my blogging efforts, because frankly, I’ve been too busy just trying to get by. Trying to feel like I’m leading a decent life. Trying to maintain a reasonable health. Failing at all. I’m usually not this personal in this blog. When it’s personal it’s usually more down the philosophical personal route. But now, being at the brink of selfdestruction, and reading about stories off of the Swedish ”we are 99%”-site, I feel that I have to wipe my tears and do something. Muster what little strength I have right now, to tell you about the most problematic Lie of our time.
Liberals and conservatives alike use the same rhetoric, stating that ”yes you can”. It’s not about ”yes, we can” because frankly, there are no efforts to form the ”we” in that sentence. What they hide, forget or both is that there is a large machinery mobilized against the ”can”, full of obstacles and ”yes, but we will make it hard for you”. So what is the Lie? The Lie with capital L consists of trying to make it look like people’s downfalls are their own fault. People who fail, fall, or fall ill, do this because they are lazy or simply doesn’t try hard enough. This is one big fat motherfucking lie.
Plenty of my favorite philosophers harbour a grudge against capitalism. Some of them laid the case out in the 1960-ies, others do so today, most of them do it from their own persuasive angle. But collectively I think the following holds true: When communism collapsed, it did so partly because there was another system running alongside with it: capitalism. Communism partly failed because of its own internal flaws, but also because there was a competing system ready to take over. When the finanse crisis hit in the 00-ies, capitalism showed the same belly-up tendencies. But the profound difference was that there was and is no competing system to challenge or take over. We can all see that the capitalist logic is filled with difficulties and injustices, but frankly, since there is no system that can outline a positive agenda forward and run alongside capitalism with this agenda – no progress will happen. The car we’re in have no breaks, we’re aware of it, but when the competing modes of transportations are horse and carriage or a bicycle, we’re gonna stick with the car.
But, the Occupy Wall Street-and beyond-movement is interesting. As well as the ”we are the 99%” movements alongside it. Along the frustration, riots, demonstrations and unrest, Euro-crisis and what not proves that people are longing for the new mode of transportation. It is not here, and maybe it will be next to impossible to imagine exactly what the alternative will look like. American philosopher William E Connolly dreams of an interim future, that can take necessary steps to break with the most acute problems of today; such as consumption of defensive goods, environmental degradation.
I would add social isolation and all too individualistic modes of thinking to this list. I don’t believe that a world that has money in it is doomed to be evil. But I believe that we must prioritize various modes of communal sharing. And not least, I believe that we must never ever buy into the Lie that there is a promise of security, well-being and self worth that is delivered on, only when we turn our last bit of energy and exchange it all into money. The narratives of the 99% are so hugely important, because they tell us stories of what life really is, and the one striking thing is that there is absolutely no truth to claims that we’re simply not trying enough.
I’ve tried for 10 years to fit my life into a capitalist/liberal narrative and its promise to deliver all things well and good if I only try hard enough. I’ve broken down every last piece of myself in the process. After 10 years of testing their theory, I can say that it holds no relevance over my life. Also, this narrative has had 40 years to deliver on its promises over all. And yes, wealth has grown. But it has not been dispersed. What the 99% are doing is saying:
”We’re calling your bluff. We have tried our best, consistently, and the promise you’ve made is hollow, it’s never delivered upon. The wealth is not dispersed among those who try, but only a lucky few. There is no ‘making your own happyness and wealth’ anymore than playing the lottery gives everyone the same payback. We’ve tried this now. It didn’t work. Now we want change. And we are right to demand it. Because we are the ninety-nine motherfucking percent.”
What we have ahead of us is not reverting to any ways or ideologies we have seen thus far, but the formation of a new positive ethos of engagement, of humanizing politics and economics. This is a monumental task, but one that I for one will never drop my dedication to.
Philosophically, theologically, musically and positively futuristic yours.
/Jonatan
Today it is released – the new Ernesto single ”Peace of Mind”. Aproximately a year after ”Love Spin Wise Lies” summed up the previous singles now comes a new single that displays another musical direction. This time it is a very intimate singer/songwriter lovesong. But. On the flip there’s of course a twist true to being a Rakkaus catalogue so far. The b-side is Pinku Vääty taking the song far far away from its original context into a land of electronica, dubstep, techno and the likes of James Blake and Jamie Woon. The Pinku Vääty Dub Remix is a minimalistic basement journey into great reverbed spaces, that ends up in a climactic crescendo, making the song connect with Ernesto’s hero Lewis Taylor’s way of building up songs.
We thoroughly hope you’ll enjoy this release!
Best
/Jonatan & Rakkaus
I’m sorry to inform you all that I have a severe problem with the comments for this blog at the moment. For some reason I’m not sure of a host of spammers have descended upon my blog, so I’ve had to kill the comment possibility – which of course sucks for any blog. Right now I have 7000+ comments awaiting approval. Right now I don’t have time to see to this problem, but I feel with those of you who wish to leave an honest comment.
Cheers
/Jonatan
